Ljusstumpen

Under hösten 1958 började jag i femte klass i Uppsala. Vid årsskiftet flyttade vi från Uppsala till Skara och jag skulle byta skola.

I Skara skulle jag få fortsätta under vårterminen i klass 15 a. Det betydde att jag skulle gå i det som då hette realskolan och som var femårig. På skolans entré stod det ”Högre Allmänt Läroverk”. En gammal fin skolbyggnad som låg ”vägg i vägg” med domkyrkan.

skara-ho%cc%88gre-allma%cc%88nna-la%cc%88roverk-2

 Jag fick en klassföreståndare som hette Stig Johansson. Han var lång, smal och barsk och undervisade oss i svenska. Alla hade respekt för honom. Och respekt på den tiden betydde att alla var rädda för honom. Därför var det lugnt på svensklektionerna.

På rasterna fick vi inte vara kvar inne i skolan. Alla måste gå ut då det ringde ut och så gick man in då det ringde in. Vad gjorde man då på rasten? Jo, vi promenerade ofta ett varv runt skolan och pratade med varandra. Så också den här dagen. Dagen som inte skulle bli som andra dagar, speciellt inte svensklektionen. Och orsaken till det var jag eller om jag vill skylla ifrån mig så var orsaken att vi promenerade runt skolan.

När vi var på baksidan av skolan såg jag att det låg en krita på marken. En sådan där tavelkrita som verkligen var kritvit. Min första tanke var att någon hade kastat ut den genom något klassrumsfönster. Jag böjde mig ner för att plocka upp den, men döm om min förvåning – det var ingen tavelkrita. Det var en ljusstump lika kritvit som en tavelkrita och dessutom saknade den veke.

ljusstump-utan-veke
Ljusstump utan veke

Jag har alltid gillat att skämta med folk – på ett trevligt sätt – så den tanken fanns alltid närvarande då tillfället dök upp.

Hade jag misstagit ljusstumpen för en krita skulle naturligtvis andra kunna göra det också. Jag såg att ingen av mina kamrater hade lagt märke till att jag böjde mig ner och plockade upp något från marken. Det blev liksom avgörande för det jag skulle hitta på nu.

Vi hade gått runt skolan och väntade på att det skulle ringa in. Jag hade förflyttat mig så nära trappan det gick. Man fick inte gå upp på trappan innan det var dags att gå in genom de stora dörrarna. Vårt klassrum låg på nedre plan direkt till höger när man kommit in genom dörren. Sedan var det första dörren på vänster sida i korridoren.

ho%cc%88gre-allma%cc%88nt-la%cc%88roverk-2

Det ringde in. Jag skyndade mig in genom entrédörren, in i korridoren till höger, in i klassrummet, tog snabbt bort de kritor som låg vid tavlan och lade dit min ljusstump på ett väl strategiskt ställe. Smet ut genom klassrumsdörren. Ingen hade sett att jag smugit ut från klassrummet. Tur.

Vi står där och väntar. Vår magister kommer, öppnar dörren och släpper in oss. Vi ställer upp bakom stolarna och väntar på ”Var så god och sitt”. Vi sätter oss ned. Allt verkar som det brukar vara.

Jag kommer inte ihåg vad han pratade om i början av lektionen. Hela mitt fokus låg på när han tänkte skriva på tavlan. Och det ögonblicket närmade sig ..

Han vänder sig om, ser sig om efter kritorna, ser bara en och tar den. Han höjer armen och skall dra ett streck uppifrån och ned. Han är ganska kraftfull i sin rörelse. Armen liksom rutschar över svarta tavlan, han håller på att slå huvudet i tavlan, han vänder sig om och färgen i hans ansikte har snabbt blivit rött.

Han fräser, nästan skriker ”VEM HAR GJORT DET HÄR?”. Ingen säger någonting. Vi har aldrig sett någon lärare så arg.

Han vänder sig om, går fram till lådorna på katedern, drar ut den översta och hittar de bortplockade kritorna. Han lyfter upp en, vänder sig mot tavlan och skall dra ett streck, denna gång från vänster till höger över det streck han försökte dra innan.

Kritan ritar ett vitt streck ända fram till …. till stearinstrecket som uppstått. Där halkar kritan över och fortsätter att rita på andra sidan.

Nu vänder sig Stig Johansson om igen, om möjligt ännu argare än förut.

”DEN SOM GJORT DET HÄR FÅR BETALA FÖR EN NY TAVLA!”

Det blev ingen ny tavla. Den skyldige hittades inte. Han sitter just nu och knappar på ett tangentbord 57 år senare.