Följande händelse utspelar sig i närheten av där vi bor på Drivhusgatan i Göteborg. Jag är nog runt 4 år och året således 1951. Mamma och jag är ute och går. Det är en vardag och klockan är på förmiddagen. Vi går på en liten tvärgata till Drivhusgatan som heter Helmutsrogatan. Det borde ha varit nr 1 och det kan inte ha varit mer än hundra meter till vår portingång.
Vi går på trottoaren och jag går en liten bit före mamma. Det står en bil parkerad alldeles vid trottoaren där jag går. Det var vänstertrafik då. Precis utanför bildörren på förarsidan, vänsterstyrd bil precis som nu, ser jag en nyckelknippa liggande. Den absolut största nyckelknippa jag någonsin sett. Jag plockar upp den, vänder om och springer fram till mamma och visar vad jag hittat. Vi ser oss omkring för att se om det finns någon i närheten som kan vara ägare till nyckelknippan. Men nej, vi ser ingen.
Då säger mamma ”Det kanske är någon på banken som tappat den”. Det ligger nämligen en bank bara några steg upp från trottoaren på samma sida som vi står. Vi går in på banken och går fram till en man vi ser, som uppenbarligen arbetar där. Inga kunder förutom vi är därinne. Mamma håller upp nyckelknippan och talar om för honom att jag hittat den utanför på trottoaren. Mannen tar nyckelknippan, han ser klart stressad ut. Jag kommer verkligen ihåg hur stressad, nervös sa man väl på den tiden, han blev.
”Det är min” sa han och grävde i sin egen ficka. Han sträckte fram handen till mig och gav mig 1 krona som tack. Vi gick ut ur banken och fortsatte vår promenad.
Jag har många gånger funderat över den här belöningen på 1 krona. 1 krona 1951 motsvarar i dagens penningvärde ca 15 kronor. Jag har så här i efterhand tyckt att 1 kr var i snålaste laget, men försöker förklara det för mig själv med att mannen blev chockad av händelsen.
Hur som helst så var det en händelse som jag har klara minnen av trots att jag inte var mer än dryga 4 år gammal.
Till ”Första filmen jag minns” →