Kommentarernas mästare

När jag träffade Lotta 1992 var Andreas bara tre år gammal. Daniel var fem och Sandra åtta år. Andreas hade den åldern inne då väldigt många roliga och oväntade kommentarer kom flygande. Några av dem har vi speciellt lagt på minnet och jag tänkte här försöka återge dem på ett så levande sätt som möjligt. Har naturligtvis frågat Andreas om han har något emot det, men han tycker bara att det skulle vara roligt om jag gör det. Så därför börjar jag nu.

Trandansen våren 1994

Våren 1994 var således Andreas 4,5 år.

I slutet av mars detta år invigdes informationsanläggningen Trandansen som ligger vid Hornborgasjöns sydvästra ände. Hit kommer runt 150 000 besökare varje år för att se när alla dessa tranor är på väg norrut igen.

trandansen

Vi kom inte iväg just denna dag, men dagen efter åkte jag, Lotta, Andreas, Daniel och Sandra dit. Självklart skulle barnen få uppleva tranorna och för att upplevelsen skulle bli så givande som möjligt tog vi naturligtvis med oss bullar, kaffe och varm Oboy.

Sedan hade vi också med oss fem kikare. Alla lånade från min arbetsplats, Vasaskolan. Fem sådana där stora svart kikare som tålde strapatser såsom exkursioner och elever på högstadiet. Vi var alltså till tänderna rustade!

trandansen

Det var ruggigt kallt ute denna dag, men vi var påpälsade som de fågelskådare vi var.

Väl framme sökte vi oss fram till det staket, som alla andra stod vid. Där ställde vi upp oss på rad. Till vänster Sandra, sedan Daniel, i mitten Andreas, jag till höger om honom och så Lotta till höger om mig. Hela fågelskådarfamiljen, alla utrustade med varsin kikare. Imponerande syn!

Vi hade visat Andreas i vilken ände på kikaren man skulle titta så alla var väl förtrogna med tekniken.

Tranorna fanns rakt framför oss, kanske 60-70 meter bort. Man såg dem jättefint i kikaren. Vi stod där och tittade och både jag och Lotta sneglade åt vänster och såg hur intresserade barnen verkade vara. Jätteroligt!

Efter några minuter sänker jag och Lotta våra kikare och strax därefter gör även Sandra och Daniel det också, men inte Andreas. Han är verkligen tagen av vad han ser. Vi börjar undra hur länge han skall titta, men vi vill verkligen inte störa honom. Så plötsligt sträcker han sina armar rätt ut forfarande med kikaren i ett fast grepp och blicken fäst rakt fram. Han för händerna åt höger, åt mitt håll och säger högt och tydligt: ”Kan jag få en ny bild!”

trandansen

Jag ser mig hastigt omkring för att konstatera att ingen av de andra besökarna har hört Andreas kommentar. Skönt. Vi kan gå vidare upp till själva informationsbyggnaden. Där lär finnas en utställning och litet annat att titta på samt lite värme som vi verkligen behöver nu.

Jag kliver in först genom dörren och ser direkt en uppstoppad trana stående på golvet. Fullt med folk därinne. Sedan kommer Lotta och så Andreas. Då hör jag än en gång hans stämma: ”Skall vi titta på mera hönor?”

transdansen

Lyssna

Cementas brott

1916 skapades Gullhögens bruk som idag heter Cementa.Väster om Cementas norra stenbrott finns en utsiktsplats med en geologisk utställning. Stora stenblock med olika typer av fossil ligger utlagda, bland annat kan man se ortoceratiter (bläckfiskskal) från bläckfiskar som levde för mer än 400 miljoner år sedan.Självklart ville vi ta en tur hit och bl a se ut över Skövde stad. En baktanke hos oss var naturligtvis att väcka intresset för natur och miljö hos Andreas som då var dryga 4 år.Vi parkerar bilen, går fram till staketet och ställer oss där. Jag, Andreas och Lotta. Med blandade känslor ser jag ut över kalkbrottet.

Vad stort det är! Hur återställer man detta? Vi står en liten stund med våra egna tankar. Vad Andreas och Lotta tänker vet jag inte, men jag blir snart varse Andreas tankar. Han vänder sig nämligen om mot mig och säger med hög, nästan anklagande ton:”Vad har du gjort, Kjell!”

Heneskolan bättre än Vasaskolan?

Jag tror det här utspelade sig år 2000. Daniel gick då i sjuan på Vasaskolan, som är en högstadieskola. Andreas gick i femman på Heneskolan.

Vasaskolan
Heneskolan

På Vasaskolan, som profilerat sig som en skrivande och läsande skola, var de mitt uppe i just läsande. Det gick till på det sättet att eleverna på skolan skulle ägna sig åt läsning i stort sett på alla lektioner under en vecka. Nästan alla ämnen deltog under denna vecka. På mattelektioner, NO-lektioner, SO-lektioner, språklektioner och naturligtvis på svensklektioner fick eleverna läsa i den bok de hade med sig. Antalet sidor eleven läste antecknades och så småningom mynnade det hela ut i att klasserna tävlade om att vara bäst, dvs att ha läst flest antal sidor när veckan var slut.

En mycket uppskattad vecka.

En eftermiddag efter skolans slut var jag, Lotta, Andreas och Daniel på väg till sta’n. Jag körde och Daniel satt bredvid mig. Lotta och Andreas satt i baksätet. Vi talade om vad de hade gjort i skolan under dagen. Daniel berättade entusiastiskt om hur mycket han hade läst och sa att Läsveckan som höll på var jättebra. Han nästan skröt om hur bra det var. En sådan här Läsvecka var toppen.

Andreas sa inte så mycket. Han kände kanske inte att han hade så mycket att kontra med.

Men plötsligt kom det från baksätet: ”På Heneskolan, där har vi Läsår!”

Att lära sig läsa

Sommaren 1996 var vi, jag, Lotta, Sandra, Daniel och Andreas på väg till Stockholm med bil. Barnen satt i baksätet, jag körde.

En resa på 35 mil. Det betyder minst ett stopp på vägen, oftast en MacDonalds, men också sysselsättning i bilen under själva resan. Vad kan man hitta på? Kolla bilmärken på bilar man mötte, kolla registreringsskyltar och komma med roliga förslag på vad de tre bokstäverna är förkortning för, lyssna på musik eller sitta och måla. 

Inför den här resan hade vi preparerat oss med kartor. Det var före GPS:ernas tid. Vi tänkte att barnen skulle lära sig att följa med på kartan allt eftersom vi körde. 

De satt alltså i baksätet med kartor och kartböcker i knät. Vi passerade infarten till Mariestad, som de lätt hittade på kartan. 

”Snart kommer vi till Hova och sedan till Laxå” sade vi uppmuntrade av deras begåvning.

”Snart kommer vi till Hallsberg och därefter till Kumla”. Resan går galant. ”Efter Kumla kommer vi till Örebro. Där stannar vi på MacDonalds”. Nästan halva resan gjord.

Resan går vidare och Daniel säger att vi snart kommer till Arboga och att vi kan förvänta oss en skylt där det står Arboga på. 

Andreas har precis börjat lära sig läsa, han är 6 år, har kanske lite svårt med de långa ortnamnen som Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje, men när vi passerat Södertälje säger han: ”Där var Salu”. 

Lotta: ”Det finns ingen ort på vägen som heter Salu”.

Andreas: ”Jo, för det stod på skylten som vi åkte förbi ”Till Salu”.

Uttryck

Följande lilla episod utspelade sig nog 1993 då Andreas var runt 4 år.

Hemma är jag, Lotta och Andreas. Min dotter Erika är inte hemma, men vi talar om henne. Jag säger då till Lotta. ”Jag tror att jag skall slå Erika en signal”.

Varpå Andreas, som är i närheten, med förfäran utbrister: ”Skall du slå Erika?”