Året var 1966. Jag var 19 år. Hade just tagit studenten i Skara och nu hade jag ryckt in i ”lumpen” på T2 i Skövde. 15 månader väntade.
Efter inte speciellt lång tid i kronans kläder skulle vår pluton vara beredskapsstyrka. Om utifall lede fi (Sovjetunionen) skulle få för sig att anfalla eller om någon större insats behövde göras i Skövde med omnejd.
Hursomhelst så skulle vi vara beredda att snabbt infinna oss i korridoren med all utrustning packad och klar och invänta vidare order. Vi hade fått veta att vi skulle vara klara inom en viss tid – och det handlade om minuter. Osäkerheten var stor över hur beredd man skulle vara. Kvällen närmade sig och alla hade gjort i ordning sin packning. Stridsselen var klar. Kpisten var inlåst i skåpet. Vi var beredda!
Men hur skulle vi göra nu då? Vi skulle ju gå och lägga oss. Flera menade att vi skulle vara tvungna att sova med militärkläderna på oss. Och kängorna på!
Jag tog av mig som vanligt. Tog på mig pyjamasen och kröp ned under täcket. Och jag var i stort sett den ende som gjorde så. Somnade gott efter en stund.
Jag vaknade upp brutalt. ”UPPSTÄLLNING”! skreks det i korridoren och in på vår lucka. De flesta ryckte ned sin stridssele från skåpet, hängde på sig den, plockade fram vapnet ur skåpet och sprang snabbt ut i korridoren för att ställa upp. Det blev snabbt tomt på folk på luckan. Bara jag och några till var kvar.
Av med pyjamasen, på med de gröna fältbyxorna m/59, på med skjortan och på med de grbrgr strumporna. Så vapenrocken och kängorna. Snörningen av dessa, stressen och kamrater som stod i dörröppningen – ”Skynda dig, dagofficeren väntar härute!”, gjorde mig alldeles genomsvett.
En hygglig kompis kom in och hjälpte mig på med stridsselen. Nu var jag klar. Skyndade mig ut och ställde in mig i ledet.
”Lämna av!” Dagofficeren gav order till den av oss som hade ansvaret för att styrkan var på plats i tid att meddela honom detta.
Dagofficeren var inte så lång så han stod på en bänk framför oss. Då såg vi honom allihop.
Efter att avlämningen var klar hoppade dagofficeren ned för bänken och skrek: ”Jag visiterar!”. Det betydde att han skulle gå framför oss, inspektera oss, se på vår klädsel och på vår utrustning och påpeka brister han upptäckte.
Då slog det mig: Jag hade glömt k-pisten i skåpet!
Alla stod vi nu i ”enskild ställning” (givakt) med blicken riktad rakt fram. Befälet började sin inspektion från vänster från min sida sett. Jag såg hur han sakta rörde sig längs med första raden där jag stod. När han började närma sig min kamrat till vänster hade jag min taktik klar.
Han var nu mitt framför kamraten till vänster om mig. Påpekade att någon knapp inte var knäppt. I övrigt inga anmärkningar. Jag gör en tydlig, snabb, distinkt vridning av mitt huvud mot honom när han skall ta steget över till mig, fångar hans blick och tänker låsa fast hans blick så länge det går. Han ser mig rakt in i ögonen och jag ser tillbaka lika bestämt. Han har ännu inte börjat sin inspektion av resten av mig. Den går snabbt – han är redan på väg till nästa man. Jag har klarat mig!
Puh, jag kan andas ut.
Han avslutar första raden och vi räknar med att han nu skall fortsätta med den bakre raden.
”Jag inspekterar bakifrån! Första ledet ett steg framåt MARSCH!”
Vi tar ett steg framåt – fortfarande enskild ställning. Nu är det kört tänker jag och viskar samtidigt till min kamrat till höger om mig – ”Jag har glömt k-pisten”. Han får svårt för att hålla sig för skratt, men befälet närmar sig oss nu bakifrån från höger. Vilken taktik skall jag nu ha. Svårt med samma taktik som tidigare. Kommer inte på någon ny taktik. Bara att hålla andan och hoppas på att hans intresse för oknäppta knappar håller i sig. Han står bakom mig ett ögonblick, säger inget, fortsätter till näste man. Helt otroligt! Han har inte sett att jag inte har k-pisten hängande över axeln.
Visitationen av andra ledet går bra. Han försvinner bort i korridoren och kamraten till höger om mig brister ut i gapskratt. De andra följer efter när de får höra vad som hänt.
Vi går och lägger oss. Alla kryper ned i sina egna sovkläder – utan kängor. Ingen mer visitation kommer säkert att äga rum den här natten.