Året är 1967 och jag är 20 år. Vi är på bilsemester, min mor, min far och min yngre bror. Det var vid denna tid ett vanligt sätt för många att tillbringa sin semester på. Att bila i Europa.
Så gjorde vi också. Vi bilade, vi tältade och vi fick se alla dessa berömda byggnader, kyrkor och sevärdheter som vi för övrigt bara hade sett i böcker och kanske ibland på TV. Våra resor var långa, både i tid och i mil. Ofta var vi ute 4 eller 5 veckor och det var inte ovanligt med resor på minst 500 mil.
Den här resan utgjorde inget undantag. Vi hade just anlänt till Rimini som ju ligger på Italienska östkusten. Rimini var, då liksom nu, en känd badort.
Jag kommer inte ihåg var campingplatsen låg, men det jag skall berätta om här är vad som hände på morgonen efter att ha tagit ner tält, ätit vår frukost och lämnat campingplatsen. Vi var på väg till det lilla landet San Marino bara ett par mil ifrån Rimini.
Jag tog mitt körkort 1965 och har sedan dess varit chaufför på våra bilsemestrar. Det häftigaste var nog, att jag en vecka efter det att jag personligen var på länsstyrelsen i Mariestad för att hämta ut körkortet, rattade vår Opel Rekord genom Londontrafiken. Men det var en annan resa. Nu tillbaka till Rimini.
Lagbrotten
Vi skulle alltså ta oss ut ur Rimini. Jag körde på en tvåfilig väg utan mötande trafik. Högertrafik var det som gällde. Vi hade ju ännu inte infört det i Sverige. Det skulle ju ske senare på hösten, den 3 september, samma år.
Jag låg i omkörningsfil. Höll en något högre hastighet än flertalet andra bilar. Såg trafikljuset som kom längre fram. Det visade grönt. Jag hade ingen bil framför mig i min fil. På innerfilen var det dock en del bilar. Jag närmade mig trafikljuset. Det lyste grönt. Insåg att det kanske skulle slå över snart, men ju närmare jag kom desto säkrare blev jag på att jag skulle slippa stanna. Plötsligt slog det över till rött! Inget gult mellanljus. Direkt rött. Jag kan ha varit 60-70 meter från korsningen. Lika bra att köra. Visserligen ingen bil bakom, men ändå. Hann uppfatta att alla bilar i innerfilen tvärstannade. De måste ha hållit foten på bromspedalen.
Redan i själva korsningen blir jag varse varför de stannade. På andra sidan korsningen står en polisbil och två polismän. De vinkar in mig åt sidan.
Jag stannar bilen och vevar ner rutan. En av polismännen böjer sig framåt och gör en artig honnör. Sedan börjar han tala ivrigt på italienska. Jag förstår inte alls vad han säger, men jag skulle lätt kunna gissa mig till innehållet. ”Driving licence” hör jag dock mellan de italienska orden. Halar upp mitt körkort och räcker fram det.
Han tar upp ett block ur fickan och börjar skriva. Efter ett ögonblick tar han upp en liten bok. Från och med nu kommer konversationen mellan oss att ske nästan ljudlöst. Han bläddrar i boken och får fram en bild på ett trafikljus som visar rött. Han håller det framför mig, sträcker upp ett finger i luften och säger högt och tydligt ”un” som betyder en.
Bläddrar i boken igen och sträcker fram den till mig. Den visar en hastighetsskylt. Tittar allvarligt på mig, skakar på huvudet, sträcker upp två fingrar och säger: ”due”
Översättning överflödig. Nu börjar jag bli riktigt orolig. Kommer de att ta mitt körkort på platsen? Måste pappa köra resten av resan? Det kan väl inte bli värre än så?
För tredje gången bläddrar han i boken. Jag förstår att han kommer att ta fram en bild till, men jag kommer inte på vilken som kan vara aktuell. Jag behöver inte fundera många sekunder – omkörning i korsning. Tre fingrar i luften nu, minen ännu barskare och han säger ”tre”. Stoppar undan boken, tar upp blocket igen och skriver lite till innan han river av pappret han skrivit på och sträcker fram det till mig genom rutan. En böteslapp.
Slutsummering
Inser med en gång att jag kommit lindrigt undan. 3000 lire står det på lappen. Jag tar fram plånboken, hittar 3000 lire där och sträcker fram dem genom rutan. Båda polismännen går upp i enskild ställning, gör ännu en gång en artig honnör och markerar att vi kan köra vidare.
3000 lire, undrar ni säkert. Ja det var valutan i Italien före eurons tid. 1 lire vid denna tidpunkt motsvarade ca 0,8 öre, dvs 3000 lire betydde ca 24 kronor. Omräknat till dagens penningvärde blir det lite mer än 200 kronor.
Kvittot har jag sparat. Du ser det här under. Så här i efterhand så var det klart värt 24 kronor för att få berätta denna historia här.
