Jordnötterna (2)

Läste ni ”Jordnötterna (1)” så fick ni veta att jag alltid gillat jordnötter. Och det naturligtvis oavsett var jag varit – i Skövde, Korpilombolo eller i Amsterdam. Följande lilla berättelse utspelar sig just i Amsterdam.

Jag har tyvärr ingen jordnötshistoria från Korpilombolo, men jag har varit där! Inte illa det heller.

Följande hände nog i mitten av 70-talet. Jag och min dåvarande fru, Birgitta, var på semester i Amsterdam. Vi hade tagit båten från Göteborg, som man kunde göra på den tiden. Boendet hade vi inte bokat. Det skulle vi ordna när vi kom fram. Det var oftast så man gjorde, då varken Internet eller mobiltelefoner existerade.

Vi begav oss till Centralstationen för där fanns ett s k VVV-kontor  

Det motsvarar alltså vår ”Turistinformation”.

Efter lite köande så var det vår tur och mycket smidigt och lätt hade vi bokat ett rum. Endast 10 min med spårvagn bort. Vi skulle alltså leta reda på en spårvagn som gick åt rätt håll, men just då blev jag dock träffad av den där känslan av saknad, ja avsaknad av – just det – jordnötter.

Fick då syn på sådan där kiosk som står direkt på trottoaren. Såg alla dagstidningar och andra tidningar i ställen utanför kiosken och insåg att sannolikheten att hitta jordnötter där var stor. Stegade iväg med Birgitta tätt bakom mig.

Det var några personer före i kön. Jag stod där och kikade och hjärtat började bulta då jag tyckte mig skymta en jordnötspåse en bit bakom herr’n som stod där bakom disken. Så var det min tur. Birgitta stod ett par meter bakom mig.

Ja, just det. Vi var ju i ett annat land. Här pratar de inte svenska. Det gjorde de inte heller på VVV-kontoret. Därinne var det Birgitta som skötte snacket. Hon hade gått Allmän linje på gymnasiet och jag Reallinjen (matematisk gren). Hon var bättre på det här med språk än vad jag var och hon klarade sig galant med sin skolengelska. Men nu var det jag som skulle prata.

Av någon, för mig än idag, outgrundlig anledning så började jag min konversation på tyska. Jag sa väl något i stil med: ”Haben Sie Erdbeeren”? Jag hade gått reallinjen, matematisk gren. De som gick där hade som största intresse matematik och naturvetenskap, men vi läste både engelska, tyska och franska som främmande språk. Nåväl, jag hade ställt min fråga, jag hade sett jordnötspåsen stå där bakom honom, men han såg ut som ett levande frågetecken.

Jag blev lite osäker på mitt tyska uttal, så jag klämde nu i både högre och med en artikulation som skulle fått min tysklärare att himla med ögonen. ”HABEN SIE ERDBEEREN?”

Han reagerade inte. Han sa absolut ingenting. Det var nästan tyst runt omkring mig. Då hörde jag ett hulkande skratt bakom mig. Vände mig om och ser Birgitta fullständigt i upplösningstillstånd av skratt.

Hur reagerar jag då? Jo, surt. ”Vad är det som är fel? Varför säger han ingenting? Stå inte bara där och skratta! Säg vad det är.”

Med en tydlig kraftansträngning får Birgitta fram: ”Du frågar ju efter jordgubbar. Jordnötter heter Erdnüssen på tyska.”

Jag fick mina jordnötter, men mitt lilla självförtroende vad gäller främmande språk hade fått sig ännu en törn.