Missöde spreds med ljusets hastighet

Femton månader väntade. Vi skulle göra ”lumpen” på T2, Skövde. Året var 1966 och inryckning skedde den 6/6.

Vad väntade? Tanken från början var att vi skulle utbilda oss i tranporttjänst, dvs vi skulle till att börja med lära oss köra olika typer av lastbilar. Jag hade inte ens suttit i en lastbil tidigare och nu skulle jag köra en. Körkort för vanlig personbil hade jag dock skaffat mig året innan, så det var avklarat.

Några veckor efter inryckning så skulle vi för första gången få stifta bekantskap med några av de lastbilar, som vi skulle träna på. De stod parkerade i ett garage i ett område av Skövde som hette Ryd. Numera är det ett stort bostadsområde. Då fanns det ett antal militära förrådsbyggnader där. I några stod våra lastbilar.

Vi fick åka dit och ”kvittera ut” dem. Upp i förarhytten, starta bilen och köra iväg! Vart vi skulle? Jo, den första turen vi tog var till regementet inne i sta’n! En timma efter det att vi tagit ut bilarna ur garaget så körde vi genom Skövde. Undrar om de gör så fortfarande?

Vad var det för bilar då? Jo, det var Scania-Vabis L36. Ungefär så här såg de ut. De vi fick ut hade dock inget kapell på sig.

scaniavabis36

En vecka senare skulle vi ut och träningsköra. Tillbaka till området där garagen låg. Där fanns det också skog och kuperad terräng så det var nog en bra övningsplats. Vi fick köra en smal övningsbana inne i skogen. Det kändes som man nätt och jämt fick in bilen mellan träden.

Vi startade där garagen låg och efter ett varv på banan så skulle vi byta förare på bilen. Vi var tre i varje bil. Vi satt alltså tre inne i förarhytten.

Efter att vi säkert kört ett par timmar så närmade vi oss lunch. Vi var sista bilen. Jag körde. Vi närmade oss garageområdet. Det bestod av två långa garagelängor som stod bredvid varandra med ett avstånd av ca 30-40 meter. Mellan dem var en stor grusplan.

Tidigare hade det regnat och det var kladdigt och vått både i skogen och på grusplanen. I bortre ändan av grusplanen där de båda garagen ”tog slut” stod alla killarna uppställda, tillsammans med den reserv-löjtnant som ledde övningen. Alla stod och tittade åt vårt håll när vi kom körande med vår bil.

Löjtnanten hade sagt till oss att försöka provocera en liten sladd på bilen på grusplanen för att vi skulle ”känna hur det kändes”. Min kamrat, som satt i mitten, alltså bredvid mig sa: ”Vrid ordentligt på ratten, så drar jag i bromsen”. När vi var uppe på grusplanen gjorde vi så. Och vilken sladd vi fick! Den första sladden hävde jag, men den andra …. hävde jag inte. Bilen gick rakt fram mot det vänstra garaget. Hjulen pekade rakt åt höger. Det var bara att räkna ner. Några decimeter in i det stängda garaget slutade färden. Jag skulle lägga i backen och backa ut bilen, men fick in ettan och körde in den en bit till.

Vänder mig om åt höger och ser alla som står längre bort och väntar. Står och väntar. Nej, en del låg ned och vred sig i skratt. Det var nog bara löjtnanten som inte skrattade. Till och med vi inne i bilen började skratta. Ingen hade ju skadats, förutom garaget och bilen, så det hela blev plötsligt komiskt.

En skaderapport fick vi skriva och sen bar det av till regementet för lunch.

Vi parkerade våra bilar snyggt och prydligt på kaserngården, rusade sedan in på luckan, tvättade av oss och sprang vidare ut mot matsalen. Där var det som vanligt kö. Den ringlade sig säkert 50 meter ut från matsalsdörren.

Framför mig i kön står några killar som jag inte kände igen. Säkert från något annat kompani. Då hör jag den ene säga:

”Har ni hört om den där killen som körde in i ett garage ute i Ryd?”

Jag sa ingenting.