När jag var 7 år, på hösten 1954, bodde jag på Bankogatan i Göteborg. Vi hade just flyttat dit från en annan del av Göteborg och det var ett höghus på runt åtta våningar. Jag hade snabbt skaffat mig en kamrat, Leif, som bodde på sjunde våningen. Själva bodde vi på andra.
En dag när Leif och jag var i min lägenhet kom vi på att vi skulle spela fotboll. Det var han som hade fotbollen. Jag ägde ingen sådan. Sagt och gjort. Vi klev in i hissen och tryckte på knappen med 7:an. Vi visste att vi inte fick åka hiss på egen hand. ”Endast i målsmans sällskap” som det hette. Men vi hade åkt förr och det hade ju fungerat bra.
När hissen nästan hade nått 7:e våningsplanet krängde den till och stannade. Hissen hade fastnat! Första reaktionen var att börja trycka på alla knappar på panelen framför oss, men det hände naturligtvis ingenting. Det fanns någon sorts ”nöd-knapp” som vi också tryckte på, dock utan resultat. Vi insåg att det bara var att vänta.
Leif hade krupit ihop på golvet och satt längst in i hissen. Han grät. Jag visste inte vad vi skulle göra.
På hissdörren satt ett långt smalt vertikalt fönster som med någon decimeters marginal kommit förbi golvet på våningsplanet ovanför. Det gick alltså att lyfta blicken snett uppåt och se ljuset från trapphuset komma in genom en liten del av fönstret.
Jag satte mig också ned. Leif grät. Jag satt tyst. Minuterna gick, tio minuter, en halv timme. Ingen av oss hade någon klocka men det kändes som att tiden gick väldigt sakta. Vi kunde höra att folk gick i trappan en bit ned, dörrar som öppnades och stängdes och ibland röster. Men alla som nu var tvungna att gå uppför trapporna skulle inte ända upp till 7:e våningen. Eller åttonde.
Så plötsligt hör vi någon säga något. Det var en äldre dam, som tydligen hade uppmärksammat vår belägenhet. Hon hade lagt sig ned på golvet och kikade in genom den lilla delen av fönstret som hade kommit ovanför golvnivån där hon var. Hon sa att hon skulle kontakta fastighetsskötaren och att hon skulle komma tillbaka till oss så fort hon gjort det. Hon sa också att vi inte behövde vara rädda.
Jag var mest rädd för att vi skulle få skäll – för att vi på egen hand hade tagit hissen.
Leif blev lite lugnare. Vi hade nog suttit i hissen någonstans mellan 1 och 2 timmar nu. Konstigt att inte mamma hade undrat över vart vi tagit vägen.
Efter en stund kommer en man som säger att han skall gå upp i hissrummet som ligger längst upp. Ett sådant rum hade jag ingen aning om att det ens fanns.
Plötsligt kränger hissen till igen och rör sig sakta uppåt. Stannar efter ett ögonblick och hissdörren öppnas av den äldre damen. Ingen skäller på oss. Leif försvinner snabbt in till sig och jag går ned till mamma på andra våningen.
Det blev ingen fotboll den dagen.
Till Björns trampbil →