Vi flyttade från Uppsala till Skara 1959. Då var jag 12 år. Jag kom in i klassen vårterminen 1959. Det var i den s k realskolan och klassen hade beteckningen 15 a. Fick snabbt många roliga lekkamrater. Det var i början Gert-Ove, Alf, Sven-Olof och Håkan. Efter ett par år var det speciellt Sven-Olof och Håkan som jag kom att leka och umgås med.
Jag tror att den händelse jag skall berätta om nu ägde rum runt hösten 1961 då vi var 14 år. Jag hade fortfarande cykel. Mopeden, en grön Husqvarna, fick jag senare samma år. Den fick stå och vänta i källaren fram till dess jag hade fyllt 15 år i januari året därpå.
Vi var ute och cyklade, Sven-Olof och jag. Det var kväll och började bli ganska mörkt ute. Vi cyklade, båda två utan belysning på våra cyklar. Färden gick på Skaraborgsgatan (1) i riktning mot Grand-biografen som vi passerade. Svängde höger strax därpå, in på Kämpagatan. Nu ligger det ju en rondell i denna korsning, men den fanns inte på den tiden. Rondeller var för övrigt inte uppfunna i Sverige vid den här tidpunkten.
För att följa jakten klicka här så får du upp en karta.
Vi hade bara kommit in några tiotals meter på denna gata då vi möter polisbilen. Vi ser att de tittar på oss! Vi är ju lite halvkriminella där vi kommer utan cykelbelysning. Klart att de tittade, det får man ju förstå. Det hände ju inte så mycket upphetsande i Skara i slutet av 50-talet. Vi fortsätter framåt, men jag vänder på huvudet och får se att poliserna håller på att vända i korsningen som vi just passerat. Jag säger till Sven-Olof: ”När de kommer närmare så vänder vi och sticker”. När polisbilen är strax bakom oss (2) kör vi över på andra sidan gatan och trampar på så fort vi bara kan. Svänger vänster in på Skaraborgsgatan igen. Korsar den, kör upp på trottoaren på andra sidan och sneddar över området (3) framför Grand-biografen, ut på Tullportagatan och ca hundra meter längre fram vänster in på Svartbrödragatan (4). Vi trampar som små blå. Tar höger in på Östra Kungshusgatan (5) och sedan vänster in på Djäknegatan. Vi har nu skolans gymnastikbyggnad på höger sida.
Vi befinner oss i känd terräng och känner oss ganska trygga. Lutar våra cyklar mot gymnastikbyggnadens långsida (6) i skydd av mörkret och den tomma skolgården.
Småspringer därifrån mot Stadshotellet. Det ligger ytterligare en hundra meter bort. Precis framme vi Järnvägsgatan i hörnet på hotellet (7) står en sådan där vagn på hjul i vilken man brukade ha tombola och liknande. Vi hör en bil komma. Anmärkningsvärt eftersom det är på kvällen i Skara. Då är det oftast ingen rusningstrafik i sta´n. Vi tar skydd bakom den rullande tombolan. Bilen kommer från höger, precis som polisbilen skulle ha gjort om det var den. Och det var den!
Den rullar förbi utan att få syn på oss. Vi följer den med blicken och ser att den svänger av framme vid Skaraborgsgatan igen. Vi skyndar tillbaka till våra cyklar och tar oss med största hastighet hemåt utan att stöta på polisen igen. Vi säger inget till våra föräldrar om vad som hänt. Det får förbli en hemlighet.
Jag tror att jag klarat mig relativt oskadd från den här händelsen. Sven-Olof däremot har berättat att han alltid känner sig skyldig, till något på något sätt, så fort han får se en polisbil. Ett trauma som han kanske skulle behöva bearbeta.
Vi tröstar oss med att brottet lär vara preskriberat så här 57 år senare.
Vi kommer cyklande från höger bildkant upp mot det gula husets slut, svänger in till höger bortom det gula huset, möter polisbilen, vänder om och sneddar över asfaltbeläggningen framför Grandbiografen (lägg märke till att nuvarande rondell inte finns med på den här bilden. Inte heller är bilarna på bilden tidstypiska).